Fonzy var en riktigt glad och härlig hund, en perfekt "första hund" att träna och tävla. Han älskade alla människor och var väldigt enkel att ha att göra med.
När jag skaffade Fonzy köpte jag mig samtidigt en regelbok från SBK och så läste jag innantill, tolkade reglerna så gott jag kunde och tränade och tränade för mig själv. Visst missförstod jag vissa detaljer men denna träning resulterade slutligen i ett lydnadschampionat och 5 lydnads-SM.
Tyvärr var Fonzy skotträdd, så när det gällde brukstävlandet blev det bara uppflyttning ur appellklass, sedan satte skotten på platsliggningen stopp för oss. När Fonzy var 4år skaffade jag därförför ytterligare en tervueren från samma kennel, Mysak, som jag skulle tävla spår med, medan Fonzy skulle fortsätta vara min lydnadshund.
Nu visade det sig att min nya hund, Mysak, förutom att vara en bra spårhund även var en duktig lydnadshund så två år i rad kvalade båda mina hundar in till lydnads-SM. På den tiden fick man inte tävla med två hundar så första året valde jag att avstå med Mysak då han visserligen var inkvalad men var för ung för den press ett SM ändå är.
Året därefter, när jag även då kvalade in med båda mina hundar valde jag att själv tävla Mysak och låta min goda vän Kerstin tävla Fonzy. Detta gjorde hon på ett enastående sätt och hade t.o.m gjort mig och Mysak sällskap i finalen om inte Fonzy hade ätit gräs på morgonen. På "sitt-i-grupp" ställde han sig upp, kräktes, för att därefter backa tillbaka till sin plats och sätta sig igen...
Som 7-åring drabbades Fonzy av ehrlichios (fästingburen sjukdom).
Han blev aldrig riktigt frisk efter insjuknandet, utan fick kronisk värk i lederna och blev öm i huden. Han blev slutligen pensionerad från tävlandet men kunde ändå leva ett rikt liv ytterligare några år med hjälp av Rimadyl (värktabletter).
Sommaren då han fyllt 11år drabbades han av kraftig njursvikt och han fick slutligen, lugnt och fridfullt somna in på sin älsklingsplats i skuggan av vår fläderbuske.